”Att forska var aldrig ett mål för mig”

Erika Wall är docent i sociologi vid Mittuniversitetet i Östersund. Som barn trivdes hon inte i skolan, men intresset för samhället och människor ledde ändå till en forskarkarriär. På ForskarFredag den 29 september träffar hon elever på Dalénium i Stenstorp för att prata om risker i vardagen.

---

Fredagen den 29 september 2017 kan du träffa över 500 forskare på ett 30-tal orter i hela Sverige. I samtal, prova på-aktiviteter, öppna hus, utställningar, shower, tävlingar och andra aktiviteter berättar de för skolelever och andra nyfikna om sin forskning och hur det är att vara forskare.  I vår artikelserie ”Möt en forskare” träffar du tre av dem. 

---

• Hej Erika! Vad forskar du om?

– Just nu forskar jag om långtidssjukskrivna kvinnors förutsättningar att komma tillbaka i arbete. Att vara sjukskriven under lång tid har ofta andra negativa effekter, utöver sjukdomen, som försämrade ekonomiska förutsättningar och sämre sociala kontakter med andra människor. Att förbättra förutsättningarna för sjuka att komma tillbaka i arbete kan vara till stor nytta för individen, men bidrar också till samhällsekonomisk vinst.

• Hur blev du forskare?

– Jag har alltid älskat att läsa och skriva, jag har haft ett stort samhällsengagemang och intresserat mig för relationer mellan människor. Jag trivdes inte i skolan som barn, men har ändå haft en idé om att det är självklart att läsa vidare.

Efter gymnasiet var planen att bli gymnasielärare i svenska och samhällskunskap och Erika började läsa svenska på universitetet. Hon ändrade sig om yrkesvalet och blev istället intresserad av kommunal förvaltning. Förvaltningsprogrammet passade henne inte, men under en kurs blev hon introducerad till sociologin.

– Det var när jag skrev C-uppsats i sociologi som jag för första gången tyckte att det var roligt att plugga. Jag trivdes med att jobba själv, välja frågeställning och metod. Analysen är otroligt kreativ och skrivandet också. Där föll det på plats, att det här var något jag trivdes med.

Erika tog ett studieuppehåll och jobbade. Sedan fortsatte hon att läsa sociologi och blev forskningsassistent där hon fortsatte att undervisa. Hon fick en doktorandtjänst – forskarutbildning – och fick sedan en anställning som forskare.

– Att forska var aldrig ett mål för mig, men jag trivdes med det jag gjorde och fortsatte.

Där föll det på plats, att det här var något jag trivdes med.

• Vad hade du för bild av forskare när du var barn?

– Ingen alls. Ingen annan i min släkt har gått en högre utbildning eller forskat, min mamma är undersköterska. Möjligen hade jag som barn en idé om att uppfinningar hade att göra med forskning.

År 2012 var hon ansvarig forskare i ForskarFredags massexperiment Riskbilden där 722 barn och ungdomar i Sverige deltog i ett forskningsprojekt. Eleverna fick fotografera platser, situationer och föremål i deras vardag som de uppfattade som riskfyllda. Vetenskap & Allmänhet samordnade projektet och samarbetspartner var Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB.

• Hur var det att jobba med Riskbilden?

– Allt var fantastiskt, barnen utförde ett fantastiskt arbete. Jag önskar att jag kunde arbeta mer med materialet och fördjupa mig ytterligare i hur barn och unga förhåller sig till risker i vardagen. Dessutom kan materialet användas för att förstå på vilka sätt användning av bilder kan bidra inom riskforskningen. Kan det till exempel vara så att användningen av bilder ger andra perspektiv än vad vi är vana vid på hur människor förhåller sig till risker i vardagen? Det finns mycket kvar att analysera.

Det går inte att säga hur en vanlig dag på jobbet ser ut. Arbetsdagen för två kollegor som sitter bredvid varandra kan se väldigt olika ut, beroende på om man just då arbetar med ett forskningsprojekt eller har en stor del undervisning i tjänsten.

– Just nu håller jag på att skriva en artikel, då ägnar jag mig nästan bara åt att läsa och skriva.

Att undervisa och forska samtidigt ger en bra balans.

– Det är viktigt att synliggöra att forskning och undervisning går hand i hand. När det fungerar allra bäst får aktuell forskning ta plats i undervisningen. Det roligaste är när studenterna blir involverade i forskningen och skriver uppsats om pågående forskning, då får jag som forskare nya perspektiv.

Erika Wall betonar att det är viktigt att synliggöra att mycket av forskning handlar om att läsa och skriva.

– I mötet med nya studenter märker jag att de inte är redo att skriva och läsa så mycket som krävs. Hantverket i forskningsprocessen är mycket läsande och skrivande – även inom naturvetenskaplig forskning.

Det är viktigt att synliggöra att forskning och undervisning går hand i hand. När det fungerar allra bäst får aktuell forskning ta plats i undervisningen.

Hon berättar att arbetet som doktorand ofta är ensamarbete och tycker att stödet för unga forskare ofta är otillräckligt.

– Jag hade velat höra ’Vi ska göra allt vi kan för att hjälpa dig’. Snarare var det ’Du är så duktig, så du får klara sig själv’. Jag är kritisk mot mycket i akademin för att jag älskar mitt jobb och vill bidra till förbättringar. Jag vill ändå hävda att jag har drömjobbet!

Jag är kritisk mot mycket i akademin för att jag älskar mitt jobb och vill bidra till förbättringar. Jag vill ändå hävda att jag har drömjobbet!

• Varför är det viktigt att berätta om sin forskning?

– Det är allmänheten som finansierar det vi gör, det är allmänhetens forskning, inte min. Det är också viktigt för att forskningen ska göra skillnad. En viktig roll vi har som forskare är att inte tro att lyssnaren alltid är vetenskapssamhället. Det är också viktigt att hitta nya former för forskningskommunikation – vetenskapliga artiklar är inte det bästa sättet att nå ut till allmänheten.

•  Vad gör du på ForskarFredag den 29 september?

– Jag kommer vara på Dalénium science center i Stenstorp. De har ett projekt varje år med elever i årskurs sex. I år är det ett projekt som liknar Riskbilden 2012. Eleverna får formulera något som de upplever som en risk i sin vardag och hitta lösningar.

Ett exempel som återkommer är risken att göra sig illa om man ramlar ner från en klätterställning på skolgården. Där föreslår de ett mjukt underlag, mjuka gummimattor, för att barnen inte ska göra sig illa. Eleverna får bygga upp fysiska modeller av problemet och lösningen och presentera för varandra.

– Jag har tagit del av det materialet och ska nu presentera för eleverna vilka risker och lösningar de lyft fram och om vi kan se något mönster. Jag hoppas att skolan och kommunen uppmärksammar elevernas idéer!

 

Läs mer om Erika Wall och hennes forskning här: https://www.miun.se/Personal/erikawall/